Här hemma håller vi på att hämta oss från en otäck upplevelse som M var med om igår. Klockan 22.30 fick jag ett samtal från M som då var på väg i bil hem från jobbet på travbanan i Axevalla. Det han berättade fick det att isa sig i mina ådror och det enda jag kunde tänka var
TACK GODE GUD.
M hade stannat till vid en stängd bensinmack i Hova för att ringa några intervjuer när det plötsligt knackar på bildörren. Utanför står en kille i uppdragen huvtröja och vill att M skall öppna dörren och M avslutar samtalet i tron om att killen behöver/tänker fråga något (han kör en fräsig liten sportbil och det händer att det kommer fram intresserade som vill snacka bilar så det var inget han reagerade nämnvärt över).
Med facit i hand skulle han a.l.d.r.i.g. öppnat dörren för därefter utspelar det sig en händelse som tagen ur en film.
När M öppnat dörren så är killen otroligt aggresiv och skriker åt M att kliva ur bilen samtidigt som han med handen i fickan visar att han har någon typ av "vapen" och skriker något i stil med att det inte är någon idé att bråka utan bara göra som han säger...
Allt går så fort och är så overkligt så M har svårt att ta det på allvar och försöker rent instinktivt starta bilen, men då blir killen än mer aggresiv och kastar sig in i bilen över M och tar tag om halsen på honom.
Nu blir M så klart rädd på allvar då han inte vet om killen har ett vapen på riktigt i fickan och samtidigt som han börjar rulla framåt så slår han för att få killen att släppa taget, men det hjälper inte... Killen är fast besluten om att han skall stjäla bilen.
Här får då M en ingivelse och börjar tuta febrilt (det står några långtradare parkerade längre bort) och som tur är så släpper killen plötsligt och sticker sin väg. M sticker därifrån och när han sedan kliver ur bilen så ser han två bitar av en avbruten tumstock som killen måste ha tappat och således var det "vapen" han hade i fickan.
Tack, tack, tack att det inte var en kniv... (Nu låter en avbruten tumstock inte så farligt men jag har sett bitarna och hade inte velat ha de inkörda i ansiktet heller i och för sig...)
Det känns helt sjukt att man inte skall kunna öppna dörren utan att vara rädd för att det är en påtänd (?) galning utanför. Det var inte ett parkeringshus i Stockholm direkt, utan en ödemack i en liten, liten by. Men tyvärr, nästa gång så öppnar M inte dörren och jag kommer definitivt ALDRIG att göra det...
Nu kramar vi varandra och barnen lite extra och fokuserar på det positiva och det viktiga
DET GICK BRA...
KRAM S.
Guuuud vilken tur att allt gick bra, jag sitter här och ryser bara av att läsa om det som hänt. Stackars M som fått upplev det.
SvaraRaderaVilka galningar det finns.
Kram
Jaaa, verkligen! Och det är så synd att det skall vara så att man skall behöva tveka inför att öppna en dörr på det här sättet - hemskt den gång det ÄR någon som behöver hjälp på RIKTIGT...
Radera